Liberala partiets ideologiska manifest antogs vid partiets kongress i Linköping 2013.
Den kapabla autonoma människan
Den klassiska liberalismen utgår ifrån principen att människor har rätt att tänka, agera och handla fritt så länge hon inte använder tvång mot andra. Denna princip medför de bästa förutsättningar för människan att tillgodogöra sig saker hon anser sig behöva. Utgångspunkten är alltså den enskilda individen.
I roten till det liberala idésystemet hittar vi en positiv syn på människan och hennes förmågor. Som normalfall ser vi individer kapabla att hantera sina liv. Våra intellektuella och fysiska egenskaper gör oss väl lämpade att leva och överleva. Människor är inte svaga individer som behöver skyddas från verklighetens hårdhet. Vi är individer med en inneboende närmast obegränsad potential, och med stora möjligheter att söka vår framgång och lycka.
Framgång är inte något som kommer automatiskt. Den är inte heller något som kan ges från en person till en annan, eller tillhandahållas via politiska diktat. Vi måste alla bedöma våra förutsättningar, välja våra mål, och agera för att nå dem. Den enda som kan ta dessa beslut på ett meningsfullt sätt är individen själv. Att försöka skydda någon från verkligheten är som att försöka skydda henne från att behöva leva sitt liv. Det är i precis den mån som varje individ har makten över sitt eget liv, som hon kan söka lyckan. Det är i den mån som individen får behålla frukterna av sitt arbete som hon kan bygga och planera sin framtid, och uppleva sin nutid. Detta sammanfattas i principen om självägandet. Varje individs liv tillhör personen ifråga.
Rättigheter
Människan har en mängd fysiska och psykologiska behov. Uppfyllandet av dessa kräver användande av förnuft, kreativitet och produktivitet. För att kunna göra detta framgångsrikt måste människan vara fri att använda och agera efter sitt förnuft och få åtnjuta resultatet. Hotet mot, och förstöraren av, individens möjligheter är tvånget. I den mån som man beskär en individs handlingsfrihet, så beskär man individens möjlighet att leva fullt ut. För att skydda individen introducerar vi därför principerna om individens rättigheter. Begreppet ”rättigheter” har under en lång tid åtnjutit en alldeles speciell status; en trumf i debatten.
När något accepteras av alla sidor som en ”rättighet” så har diskussionen slutat. Detta har lett till en situation där personer och politiker med agendor vill få allt mer att klassificeras som rättigheter. Urvattningen av rättighetsbegreppet har gått så långt att allt som kan vara ett behov eller bekvämlighet beskrivs som en rättighet. När vi nu skall skilja artificiella rättigheter från verkliga måste vi hålla några saker i åtanke: Varje individ är sitt eget egenvärde. Ingen skall vara underställd, rättighetsmässigt, någon annan. Rättigheter är principer som sanktionerar den handlingsfrihet varje individ borde få åtnjuta. De skall vara garanten för varje persons möjlighet att få göra det bästa den kan med sitt liv. De är inte en garant för att få alla behov tillfredsställda av andra individer, då en sådan rätt vore att säga att några individer inte har rätten till sitt liv, och frukterna därav.
De verkliga liberala rättigheterna är alltså de som ger handlingsfrihet åt individerna (frihet från initierat tvång), och försvarar individens rätt till hans produktion (rätten till sin rättmätigt införskaffade eller skapade egendom). Denna rätt till frihet är vad varje individ behöver för att så väl som möjligt kunna sträva efter uppfyllandet av sina andra behov. Det riktiga i frihetens principer är härledda ur människans egenskaper som förnuftsmässig varelse, och vad människan behöver för att praktiskt kunna verka och leva. Därför är det inte bara det moraliskt riktiga utan även det som fungerar praktiskt. Varhelst dessa principer sätts åt sidan, oavsett om det är på grund av förståeliga farhågor, skapar det problem. I de olika sakfrågorna presenteras praktiska anledningar till varför inskränkningarna i frihet och rättigheter fungerar dåligt i just precis i det fallet. Men bakom alla dessa anledningar finns den allmängiltiga principen om att människan och hennes viktigaste egenskap, förnuftet, bara kan fungera i frihet. Och varthelst tvånget och diktatet tar dess plats blir resultatet dåligt.
Samhällsvision
Vi är alla individer med egna drömmar, åsikter och planer. Vi är också delar av ett samhälle, som gör det möjligt för oss att få ett bättre liv, både materiellt och socialt. Vi har alltså nytta av varandra, men varför är det så? Den sociala aspekten är enkel att se, ett socialt kontaktnät med familj och likasinnade ger trygghet och ett meningsfullt liv. Rent materiellt så ger specialisering och handel en större materiell produktion än självhushållning, det är bara att jämföra dagens samhälle med hur det såg ut innan den industriella revolutionen.
När vi pratar om samhället så menar vi alla dessa former av samverkan mellan individer. Oavsett om det rör sig om handel eller en vänskap, så är det en del av det frivilliga samhället. Vi utbyter värden och strävar efter det som vi finner mest fördelaktigt. Vår vision går ut på att individerna skall få leva och bygga sina egna liv. I sammanhanget av ett samhälles funktioner så innebär det att samhället byggs upp genom frivillig och vald samverkan mellan dessa individer. Samhället skall inte regleras, toppstyras och byggas av politiker, det skall växa upp från de individer som utgör det. Ett samhälle byggt på principen om det valda och frivilliga samarbetet är det bästa både moraliskt och praktiskt. Moraliskt så är detta det enda samhället som är förenligt med individens rättigheter. Praktiskt fungerar det därför att det är förenligt med människornas egenskaper som förnuftsmässiga individer.
Statens roll
Som politiskt parti är vår huvudsakliga verksamhet avgränsad till en specifik del av samhällets funktion: staten och frågan om vad som ska ligga inom den politiska sfären. Det huvudsakliga problemet för det frivilliga samhället idag är att alldeles för mycket betraktas som politiska frågor; politiker beslutar i mängder av samhällsfrågor som borde vara individernas sak. Staten kontrollerar vad vi får, och inte får göra, samt i vilken grad vi får besluta över våra egna inkomster. Dess maktmedel är tvång i form av lagstiftning och beslut i slutändan sanktionerade av tvångsmakt. Alla dess utgifter är finansierade av skattebetalare under hot om bestraffning eller konfiskering.
Staten är alltså ett slags tvångsapparat. Så frågan om vad som är legitima uppgifter för staten blir ofrånkomligen en fråga om vad som är legitim användning av våldsmakt. Svaret i ett frivilligt samhälle är att våldet legitimt endast kan användas för att försvara friheten och frivilligheten. Staten ska däremot inte användas för att själv inskränka denna frivillighet, vilket är vad den absoluta merparten av statens nuvarande verksamheter gör.
Ovanstående begränsning av statens uppgifter kräver att man slutar betrakta staten som en allomfattande problemlösare. Alltför ofta ser man tvingande lagstiftning och förbudspolitik som en lösning på oönskade företeelser i den privata sfären, vilket ger en växande byråkrati och kostnader men som sällan får den avsedda effekten. Betydligt bättre lösningar är sådana som ordnas genom medvetna och organiserade konsumenter och privata kampanjer. Detta innebär ett tolerant samhälle där vi måste acceptera att vi inte kan detaljstyra människors liv och marknaden med politiska maktmedel. Staten behövs inte heller som finansiär av vidlyftiga projekt. När vanligt folk vill att det ska satsas på ett eller annat område, så ska de inte behöva be politiker om allmosor. Resurserna ska finnas ute bland de personer som skapar dem, och vill de satsa på något område så ska de göra det av egen vilja, med egna medel.
Väldigt många människor, speciellt de politiskt intresserade, har mycket bestämda bilder av hur de vill att samhället ska se ut och fungera. De vill använda statsmaskineriet till att forma folks liv och samhällets utseende, ungefär som om de spelade ett datorspel. Äter folk ”för lite” frukt och grönsaker? Höj skatten på kött och godis. Läser folk ”för lite” böcker och går på ”för lite” kulturella nöjen? Differentiera momsen. Gör män och kvinnor ”för olika” val i livet? Kvotera in dem så att man får en jämn fördelning överallt. Den här formen av försök till samhällelig kontroll är inte förenlig med ett fritt och frivilligt samhälle. Individer ska inte formas och centralt kontrolleras och passas in i en mall. De ska ges möjligheten att själva forma sina liv. ”Samhällsförändrarna” ska naturligtvis vara fria att försöka påverka genom kampanjer och sammanslutningar, men statens tvångsmakt ska inte finnas till deras förfogande. Med borttagandet av statens roll som instrument för allmän problemlösning och samhällsformning, samt andra inskränkningar i den privata sfären, återstår kärnuppgiften: försvaret av individens rättigheter. I det frivilliga samhället är statens primära uppgift att skydda medborgarnas frihet.
Den fundamentala skillnaden med Liberala partiet
Den stora skillnaden mellan Liberala partiet och de övriga partierna ses bäst som att vi inte vill påtvinga någon specifik central lösning uppifrån. Vi ser samhällsplanering som något som bäst utförs av medlemmarna i samhället, snarare än av diktat från politiker. Ta som exempel sjukförsäkringar, A-kassa och liknande. De etablerade partierna bråkar om vilka procentsatser som ger bäst styrning i samhället. Något partis förslag är att sänka ersättningsgraden några procent och införa karensdagar. Ett annat vill höja några procent och ett tredje har andra idéer. Liberala partiet frågar sig i motsats till dessa varför detta är en politisk fråga överhuvudtaget. Försäkringsfrågor som dessa löses lämpligen på den öppna marknaden via frivilliga sammanslutningar.
Vi har ingen detaljerad vision att presentera där vi berättar vilken procentsats och vilket antal karensdagar som är lagom för att man skall klara sjukdomsperioder, fortfarande ha ekonomisk anledning att arbeta och ändå få systemet att gå ihop ekonomiskt. Den typen av centralplanering är precis vad staten inte klarar av, och inte skall syssla med. Avsaknaden av påtvingad centralplanering är dock inte detsamma som att planeringen saknas. Den är helt enkelt överlåten till samhällets medlemmar. Ibland kan stor centralplanering vara fördelaktig, och då kommer det på frivillig basis kunna bildas stora centrala organisationer som sköter den aspekten, medan det andra gånger är de mindre, eller helt individuella lösningarna som fungerar bäst. Det är inte något politiker skall bestämma över eller reglera. Det Liberala partiet vill är inte att skapa ett visst specifikt samhälle, vi vill ge makten tillbaka till individerna, så att de återfår möjligheten att forma sina egna liv, och sträva efter sin egen lycka, och i förlängningen, vara del i att skapa ett samhälle byggt av och för dess medlemmar, istället för av politiska diktat.
En fördjupning av det ideologiska manifestet finns att ladda ner här:
