Lagen är ett nödvändigt ont

”Ju mer fördärvad staten är desto fler är lagarna.” ska en romersk senator och historiker vid namn Tacitus en gång utbrustit. Jag kan inte säga att jag helt och fullt håller med honom, mestadels då teknologiskt avancerade samhällen tenderar att behöva lite mer omfattande lagstiftning på vissa områden än sina äldre föregångare. Regler om diverse trafikbrott torde till exempel helt naturligt bli lite fler i takt med att nya färdmedel, som dessutom framförs i väldigt höga hastigheter, uppfinns. Han har dock helt klart en poäng, och jag vill argumentera för att lagen, som hur vi än ser det är en av grundbultarna i alla någorlunda avancerade civilisationer, bör ses som ett nödvändigt ont snarare än ett verktyg för att forma människor och moralen.

Lagens funktion

Civilisationen uppkom när en stenåldersmänniska kom på att man kan få någon annan att göra något genom att prata med denne och samarbeta till ömsesidig vinning istället för att slå kompisen i huvudet med en klubba och ta hans grejer. Problemet är bara att det ibland tar längre för vissa människor att se fördelarna med samarbete och ömsesidig respekt, och det är jobbigt att gå omkring och vara rädd för att någon ska bruka våld för att ta vad de vill ha hela tiden. Alltså uppfann man regler. ”Du skall icke döda, i vart fall inte om du inte måste” och ”Använd inte din grannes hydda som toalett”, var antagligen bland de första, och detta ögonblick måste rimligen ses som ett stort steg framåt i mänsklighetens utveckling. Tyvärr kom något sådär fem minuter senare på att man måste tolka reglerna, och därmed uppstod den första juristen. Om detta var ett lika stort steg bakåt tänker jag inte uttala mig om.

Lagen och regler används sedan dess som ett sätt för statsmakten, eller ledningen för en grupp, att styra undersåtarnas handlande. Den är alltså på ett eller annat sätt handlingsdirigerande. Det finns även andra idéer om vad lagen är till för, till exempel att den ska vara avskräckande, skydda brottsoffer eller syfta till vedergällning. Det centrala är dock att lagen är ett verktyg som ledarna för ett samhälle använder för att få samhället att fungera bättre, eller åtminstone på ett för ledarna önskvärt sätt. Med undantag för anarkister av olika slag erkänner i princip alla ideologiska åskådningar behovet av lagar. Bland dessa kan man därefter egentligen urskilja två sorters människor, de som gillar att lägga sig i och styra över andra och de som tycker att folk så långt som möjligt ska få bestämma själva.

Morallagstiftning

Ett problem för oss som föredrar att inte få onödiga pekpinnar uppifrån är att folk som vill lägga sig i tenderar att dras till politiken. Att vara politiker är nämligen ett bra sätt att få bestämma över grejer, och hamnar man bara högt nog på en partilista behöver man inte ens ha något folkligt stöd för att få sitta och rösta i en kommunfullmäktige eller riksdag. Om det är detta upplägg som ligger bakom, eller om det är ett allmänmänskligt drag att vilja påtvinga sina värderingar på andra, vet jag inte. Klart är i vart fall att det finns massor av lagar som saknar offer. Varför får man inte gifta sig i vilka konstellationer man vill? Om jag vill ha två fruar eller kanske en fru och en man, vad har staten i så fall med det att göra? Varför får jag inte uttrycka missaktning för folkgrupper om jag känner för det? Nu räknas det i lagen inte upp någon grupp jag har problem med, men utvidgas det till att innefatta yrkespolitiker kommer jag få problem. ”Sticks and stones can break my bones, but words can never hurt me.” lär sig engelska barn när de är några år gamla, men tydligen gäller det inte för folk som bor i Sverige. Varför får fria Svenska medborgare inte spela turspel med varandra om pengar annat än på statens reglerade kasinon där drinkarna är dyra, avgifterna höga och insatserna ganska rejäla? Och slutligen; vad sjutton har staten att göra med vem som har sex med vem mot vilken betalning? Det är helt enkelt absurt.

Vissa av de där exemplen är naturligtvis enkla att förklara. Staten gillar kasinomonopolet eftersom det drar in en massa pengar, och familjen som enhet har funnits som en institution i det Svenska samhället väldigt länge så ingen har fått för sig att reflektera över det, förutom när homosexuella högljutt påminde om att de också borde ha rätt att gifta sig. Det går alltså att få det ändrat, åtminstone till viss del, om man skriker tillräckligt högt och tillräckligt länge.

Andra saker beror på att politiker lyssnat på intressegrupper och bestämt sig för att förbjuda något ”dåligt”. Det är klart att det är skönt att man slipper lyssna på någon svagbegåvad skinnskalle som försöker uttrycka sitt hat för homosexuella, judar eller svarta. Rasism och hat mot homosexuella är i de flesta fall irrationellt, byggt på konstiga fördomar och överlag beklagligt. Den franska upplysningsmannen Voltaire förknippas dock med det kända citatet; ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” Personligen har jag bättre saker att lägga mitt liv på än rasisters rätt att spy galla över diverse folkgrupper, men det finns en poäng i att yttrandefrihet är viktigt. Nu har de tystat rasister, religionshatare och homofober. Vad tar de nästa gång? Hippies, mjukvarupirater och kommunister? Att överge något så grundläggande och viktigt som yttrandefriheten bara för att tillfredsställa särintressen och ”visa handlingskraft” mot åsikter som inte är populära är helt enkelt ingen bra idé. Det finns i världshistorien inte en enda diktator, inte Stalin, inte Hitler och inte Pinochet, som inte behållit människors rätt att säga precis vad de vill så länge de håller med staten i allting viktigt. Det är inte rätten att hålla med vi måste skydda, det är rätten att säga emot accepterade åsikter som är det riktiga måttet på yttrandefrihet. En person kan ställa sig upp och säga att; ”Så borde man inte få säga! Släng honom i fängelse!” när de hör hatpropaganda eller lyssnar på en förintelseförnekare. Problemet är bara att om hon gör det kan hon inte samtidigt säga att hon försvarar yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, för yttrandefriheten ska även skydda de impopulära, de motbjudande och de störiga. Det är priset vi betalar för att bevara den.

Laster är inte brott

Människor tar massor av dumma beslut. En del dricker för mycket, andra spelar Jack Vegas. Ytterligare någon handlar för mycket kläder och majoriteten kunde nog äta bättre. Vissa är lite för förtjusta i att gå ut och dansa och någon kanske sitter och röker på och spelar TV-spel istället för att plugga lite hårdare. Träning börjar ju bli populärt, men det finns säkert en massa folk som inte tränar tillräckligt också. Folk tar helt enkelt en massa irrationella beslut, men betyder det att vi ska förbjuda det och tvinga dem att göra som staten vill? Om någon bara skadar sig själv är det deras ensak och ingen annan, utom möjligen nära och kära, har något som helst att göra med det så länge de sköter sig i övrigt. Att skada sig själv är korkat, men det bör inte ses som ett brott. Lagar bör finnas till för att skydda människor från andra individer och från staten, inte för att skydda dem mot sig själva.

Statens rätt att stifta lagar bör sträcka sig till, och endast till, vad som är nödvändigt för att skydda medborgarnas negativa rättigheter. Alla bör ha rätt till liv och frihet att göra vad de känner för så länge de inte kränker en annan människas rätt till detsamma. Det är inte en rättighet att få tysta opposition med polisens hjälp. Det är inte en rättighet att bestämma vem din granne har sex med eller vem eller vilka han vill gifta sig med. Slutligen är det inte en rättighet att tvinga på andra människor dina värderingar, oavsett om dina är populärare. Därmed ska inte heller staten göra det.