Intervju med Marcus Björkander

Vi avslutar vår serie med intervjuer av partistyrelsemedlemmar med Marcus Björkander som sitter som ledamot.

Hur fick du höra talas om Liberala partiet och vad är det i partiprogrammet som lockar dig att jobba just för LP?

Jag har för mig att jag helt enkelt ramlade på Liberala partiet på nätet för några år sedan. Möjligen att jag såg namnet och blev nyfiken på partiet när jag tittade på valresultat efter något riksdagsval, men jag minns inte exakt hur det gick till. Jag har alltid varit rakt igenom liberal och har innan jag upptäckte Liberala partiet alltid röstat på det parti som för tillfället har känts mest liberalt, eller snarare minst icke-liberalt om man har att begränsa sig till de större och etablerade partierna. Jag gillar att Liberala partiet står för en renodlad liberalism och har alltid gillat när man tar en tanke (i detta fallet en ideologi) hela vägen. Halvmesyrer och kompromisser visar sig ofta vara sämre än alla de ytterligheter som det kompromissades emellan, men tyvärr är det de som härskar i dagens svenska politik.

 
Vilka uppgifter ser du att du ska ha inom rollen som ledamot i styrelsen för Liberala partiet?

Jag hoppas att få jobba mycket med strategiska och pedagogiska frågor för hur partiet ska kunna nå ut till väljarna och vara ett reellt alternativ för alla väljare med liberala åsikter. Som ett litet och liberalt parti står vi inför två stora utmaningar:

• Små partier har svårt att komma fram i svensk politik, på grund av det dåligt designade demokratiska systemet, med 4%-spärren till Riksdagen som sin allra sämsta komponent. Vi har idag ett system som gör att mindre partier inte får de röster som de egentligen förtjänar, dels eftersom väljarna ofta inte ens känner till partierna som ofta kämpar i både ekonomisk och organisatorisk motvind och kanske framförallt för att många ser det som en ”bortkastad” röst att rösta på ett parti som ändå inte är nära att komma över spärren och hellre lägger sin röst på det minst dåliga alternativet av de partier vars röster faktiskt kommer att räknas när mandaten ska fördelas. Det är i mitt tycke ovärdigt en demokrati att ha ett system utformat så att det leder till att väljare röstar taktiskt istället för att helt enkelt rösta på den eller de personer som med sina åsikter bäst kan representera väljarens åsikter i de styrande församlingarna, som ju är grundtanken med en representativ demokrati.
• Om man ser till de tre stora klassiska ideologierna – liberalism, konservatism och socialism – är liberalismen den som har svårast att nå ut till den genomsnittlige och ganska politiskt ointresserade väljaren. Det är en rent pedagogisk fråga. Konservatismen, med sin grundtanke att inte förändra saker ”i onödan”, talar till människans inneboende rädsla för förändring. Socialismen talar till människors irrationella önskan att en stor och felfri stat som kontrollerar allt i detalj är en trygghet och en garant för att alla ska ha det bra, och man väljer att blunda för att staten ifråga inte är felfri, inte kan kontrollera allting oavsett hur mycket regleringar de försöker styra invånarna med, och i väldigt många avseenden faktiskt fungerar ganska dåligt. Det är trots allt alltid människor som styr även stat och kommun, människor som inte är felfria och som till råga på allt inte har samma incitament att göra ett bra jobb som i privata och vinstdrivna organisationer. För de mer extrema varianterna av socialism lockar även den enkla synen på verkligheten i att allting är en kamp, att det finns en motståndare (företag, rika människor, ”överklass” etc) och att allting alltid är någon annans fel. Men att förstå hur liberalismen fungerar och varför det liberala samhället är det mest rättvisa, effektiva och bästa alternativet kräver en helt annan tankeansträngning. Detta är särskilt svårt i ett land som Sverige, som har formats av ett nästan oavbrutet socialdemokratiskt styre i ett sekel, och där många har en bild av hur samhället fungerar som gör att det liberala samhället med sina fria och självreglerande system ter sig väldigt annorlunda, omöjligt och farligt, och därför hellre håller fast vid sin illusion om staten som den felfria föräldern som tar hand om alla.Det är dessa två frågor jag främst vill jobba med, för att försöka få vårt parti att växa, både sett till medlemsantal och partiorganisation såväl som till politiskt inflytande. Jag har alltid gott om idéer, jag gillar att fundera på och komma på lösningar till svåra problem och jag har en pedagogisk erfarenhet som jag tror kan hjälpa mig i detta.

Vad har du för hjärtefrågor som du speciellt skulle vilja jobba med? (utbildning, vård och omsorg, yttrandefrihet och integritet, bostadspolitik, skatter, polis, migration, gränser för staten, bistånd, klimatpolitik osv).

Som synes på det jag har skrivit ovan har jag ett särskilt intresse för hur olika system är uppbyggda och vilka konsekvenser de får på människors uppförande, vilket gäller inte minst hur valsystemet är uppbyggt. Jag vill få upp den genomgående tanken på konceptet ”incitament” på den politiska agendan och anser att detta bör genomsyra alla politiska beslut. I dagens Sverige är detta tyvärr väldigt dåligt förekommande.