Georg Adlersparre och Revolutionen 1809, varför vi firar 6 juni

Idag är det Sveriges nationaldag. En dag för firande och stolthet. Men vad är det egentligen vi firar idag, och spelar det någon roll? Hur bör egentligen vi liberaler förhålla oss till vår nationaldag?

Det finns ett antal anledningar som brukar nämnas till varför vi firar vår nationaldag just den 6 juni. Det primära syftet är att Gustav Vasa valdes till kung 6 juni 1523. Men även 1809 års regeringsform, 1974 års regeringsform samt riksdagsordningen 1973 brukar nämnas.

Huruvida man överhuvudtaget vill fira en nationaldag eller ej är något som bara den enskilde individen kan avgöra. Men om man, som vi, anser att kulturarvet är något viktigt och att det är viktigt med en minsta gemensamma nämnare och en symbol att samlas kring, så borde vi fira något bättre än ovan nämnda anledningar (även om förändrade regeringsformar förvisso kan ses som något mycket positivt). Att fira tyrannen Gustav Vasas tillträde som kung, och med det slutet på valkungadömet och början på en alltmer centraliserad statsmakt är något vi som liberaler aldrig kan ställa oss bakom.

Men det finns faktiskt något som vi liberaler skulle kunna fira denna dag. Det finns en glömd och undangömd del av vår historia som vi skulle kunna ställa oss bakom och göra till vår nationaldag. Det är minnet av patrioten och frihetskämpen Georg Adlersparre och 1809 års revolution.

Georg Adlersparre föddes 1760 och precis som hans far valde han den militära banan och blev officer. Han gjorde sig tidigt ett namn som en mycket modig och duglig officer.  I sann upplysningstidsanda så blev Adlersparre intresserad av den tidens liberalism och frimarknadsteorier. Adlersparre var först med att sprida Adam Smiths ekonomiska teorier till ett bredare segment av den svenska befolkningen.

Adlersparre var även en av ledarna för Revolutionen 1809. Revolutionen var en konsekvens av att Sverige höll på att falla samman som nation på grund av Gustav IV Adolfs odugliga styre. För att Sverige inte skulle delas mellan stormakterna Ryssland och Danmark, beslöt sig en grupp officerare för att avsätta kungen och rädda landet.

Revolutionen startades den 7 mars 1809 genom utspridande av ett tryckt revolutionsmanifest, kallat ”Proclamation”, där medborgarna uppmanas till sammanhållning i kampen att rädda Sverige.

Bland officerarna i Västra armén utsågs överstelöjtnanten Georg Adlersparre att leda aktionen för att avsätta kungen. Först lät Adlersparre arrestera sin chef för Västra armén, greve Leyonstedt, och sedan landshövdingen i Karlstad och beslagta hans kassa för att användas för att köpa mat till de mot Stockholm marscherande soldaterna. I Örebro upprepas händelsen.

Fem dagar efter revolutionens början får kungen vetskap om Västra arméns antågande och fördömer upprorsmännen och påminner dem om det stränga straff som väntar dem (dödsstraff) . Den enda upprorsmakare som nämns vid namn är George Adlersparre, vilket är detsamma som hans dödsdom, skulle revolutionen misslyckas.

Det som följer är dock att Gustav IV Adolf arresteras av högadeln i ett försök att stoppa revolutionen. Men Adlersparre litar inte på högadeln, utan låter sin revolutionsarmé fortsätta mot Stockholm, trots hot från stockholmsadeln om inbördeskrig. Men den 22 mars kan så Adlersparre med Västra armén inta Stockholm, utan att ett skott avlossas. Adlersparres revolutionsarmé hade folkets stöd, samt stöd hos många av de soldater som högadeln hotade sätta in mot Västra Armen. Därför gjorde högadeln aldrig allvar av sina hot, och ett blodbad kunde därmed undvikas.

Revolutionen resulterade i att kungen, drottningen och hans arvingar för alltid fråndömdes Sveriges krona och fråntogs sina svenska medborgarskap och utvisades ur Sverige för all framtid. Därmed var Vasaätten slut i Sverige.

Den dansk-norske prinsen Christian August (omdöpt till Karl August) valdes den 18 juli 1809 till ny svensk tronföljare. Men kronprins Karl August dog mycket oväntat redan den 28 maj 1810, endast 42 år gammal. Historieskrivningen menar att han fick ett slaganfall, men allmänt trodde man i samtiden att han giftmördades av sina fiender, det vill säga av högadeln som var revolutionens motståndare. Hur det verkligen låg till får vi aldrig veta. Som kronprins Karl August efterträdare skulle nu hans bror väljas till tronföljare.

Emellertid valdes istället en fransk militär och adelsman till ny kronprins. Det var greven av Ponte Corvo, Jean Baptist Bernadotte. Därmed gick luften ur revolutionen, i synnerhet som Adlersparre före valet hade lämnat ifrån sig ledningen för att visa att han oegennyttigt gjorde revolutionen för att rädda landet och inte för att komma åt makten.

Adlersparre trodde nämligen att han hade säkrat Sveriges frihetliga utveckling med kronprins Karl August, men tyvärr kunde högadeln bit för bit återta förlorad mark.
Adlersparre kom också att åtalas 1831 för sin del i revolutionen 1809. Trots en mycket politiskt färgad rättegång lyckades man inte fälla Adlersparre som fortfarande hade starkt folkligt stöd.

Revolutionen 1809 medförde att det yttre hot om uppdelning som hade funnits gentemot Sverige nu försvann. Vidare begränsades Kungens makt från att i praktiken ha varit enväldig till att han nu vara tvungen tillfråga riksdagen innan beslut kunde fattas. För att garantera rättssäkerheten för den enskilde medborgaren i Sverige, genomdrev Adlersparre införandet av en Justitieombudsman, JO, som skulle övervaka så att statstjänstemännen inte skulle kunna utnyttja sin makt mot folket till sin egen eller statens fördel. I och med Revolutionen säkrades även tryckfriheten i Sverige.

Slutligen kan det även hävdas att det var Revolutionen som bröt Sveriges aggressiva krigstradition.

Om Revolutionen 1809 över huvud taget nämns i skolan så beskrivs den enbart som ”statsomvälvningen”, och är en nedtystad del av vår historia. Men idag på Sveriges nationaldag, när många frågar sig vad det egentligen är vi firar, bör vi minnas Georg Adlersparre och de modiga soldater som riskerade dödsstraff när de satte sig upp mot en tyrann och vann friheten. En handling som ger fog för Edward Abbeys devis, att en patriot alltid måste vara redo att försvara sitt land mot dess regering.

En minnessten finns rest på Georg Adlersparres födelseplats i södra Jämtland, närmare bestämt i byn Hovermo. I ett upprop i Östersunds Posten i april 1903 uppmanades länets allmoge att hylla Adlersparre och att den 6 juni skulle bli Sveriges Nationaldag. År 1904 uppmanade författaren  Anders Backman  att den 6 juni borde bli Sveriges nationaldag, och avslutar med förhoppningen att ”om ej förr så åtminstone då vi om några år fira 100-årsdagen av fullbordandet av Georg Adlersparres livsgärning få den 6 juni antagen som allmän svensk nationaldag.”  Det skulle dröja till 2005 innan 6 juni blev vår nationaldag, men mest tillskriven tyrannen Gustav Vasa – inte frihetskämpen Georg Adlersparre.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala