Fel att förbjuda boxning

Torbjörn Tännsjö skriver i DN Debatt (10/6) att boxning borde vara lika förbjudet som koppleri. Jag uppskattar att läsa Tännsjös bidrag till debatten. Jag håller sällan med honom eller den filosofiska gren han grundar sina förslag och ståndpunkter på, men det är upplyftande att höra en hederlig meningsmotståndares infallsvinklar och invändningar. Eftersom boxning är en sport som ligger mig varmt om hjärtat känns det mig angeläget att lämna en replik.

Det kan vara värt att först förtydliga vad boxning faktiskt är. För den som inte är insatt i sporten ser det gärna ut som om dessa två boxares främsta uppgift är att utdela så många träffande slag som möjligt. Detta är en vanlig missuppfattning. Boxning kallas The Noble Art of Self Defence av en anledning. Boxning handlar först och främst om att kunna försvara sig själv, att undvika att bli träffad. Saknar du denna grundläggande kompetens har du inte i en boxningens fyrkantiga ring att göra, och blir inte långvarig. De matcher som blivit historiska är de som haft en oviss utgång, där motståndarna är jämnt matchade. Om en boxningsmatch visar sig vara ojämnt matchad kan man vara säker på att publiken börjar ropa på att matchen stoppas, för ingen vill se en boxare kliva upp i ringen för att sedan tappa kontrollen över situationen och bli överkörd. Det är inte det vackra i boxningen, det finns ingen glädje i detta, det är endast barbari. Att kalla boxning för misshandel, som Tännsjö gör, är inget annat än ren begreppsförvirring. Självklart förekommer skador, liksom i alla andra sporter, men boxningen ligger i lä jämfört med betydligt populärare sporter som fotboll och ridsport, där man tyvärr kan notera årliga dödsfall bland utövarna. Att påvisa skaderisk i en idrott kan aldrig anses vara ett tillräckligt skäl för att förbjuda det.

Boxning är en hård sport, och då faller det sig naturligt att sporten drar till sig personer med en hård bakgrund. Boxningssamhället har därför valt att axla ansvaret att uppfostra dessa ungdomar och lära dem att visa respekt för andra människor samtidigt som de lär sig värdet av disciplin och hårt arbete.
Jag började själv träna boxning för snart tolv år sedan, mest för att hålla mig i form. Jag stannade kvar för den gemenskap som nästan alla boxningsklubbar har, där man är välkommen oavsett ålder, kön och ursprung. Och här har jag en stor invändning mot Tännsjös lyckomaximerande (utilitaristiska) resonemang. Medan eventuella skador får stå som viktigaste argument till ett troligt förbud, ignoreras denna känsla av samhörighet, vänskap, och identitetsbyggande. Eftersom människan bara är en variabel i ekvationen, där det blir tydligt att utilitarismen inte är annat än en kall beräkningsmaskin, undviks nämnda värden som är svåra att mäta. Frågan utilitarister bör ställa sig är hur mycket denna fostrande verksamhet har gynnat samhället.

Ytterligare ett problem med utilitarismen är tolkningsföreträdet. Vem har rätten att bestämma vad som på det stora hela är gynnsamt? Ska vi rådfråga den upplysta eliten, eller ska vi låta majoriteten diktera minoritetens intressen? Utilitaristiska resonemang landar, såvitt jag har sett, alltid i att någon ska bestämma över någon annan. Min uppfattning om människan är att hon är mer än bara siffror och statistik, mer än bara ett medel. Människan är ett mål i sig självt, och därför bör vi undvika att sätta henne i sammanhang där hon fråntas rätten att själv söka efter lycka.

Om vi närmar oss den paternalistiska linje Torbjörn Tännsjö tycks förespråka, måste vi fundera på vad det innebär att låta någon bestämma både över sig själv och andras liv. Är det önskvärt att låta vissa människor ha större makt över andras liv än de själva har, och vad betyder det för samhället på det stora hela?