En strävan mot en liberal kulturpolitik

På senare tid har frågan om ett nytt operahus debatterats fram och tillbaka på tidningarnas ledarsidor och kulturdelar. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth har väckt ont blod hos kulturetablissemanget med sitt förslag om att låta näringslivet finansiera det nya operahuset. Denna debatt blottar sprickan mellan de på ena sidan, ofta vänsterinspirerade kulturskribenterna och kulturarbetare som anser att de ska få försörjning och finansiering på helt andra villkor än vad marknaden sätter, och liberaler på andra sidan som tyvärr inte förstår kulturens värde och vad kultur innebär.

Det har även uppstått rabalder gällande konstnären Riita Vainonpääs broderi på Liljevalchs Konsthall i Stockholm. Vainionpää drar i sitt konstverk en parallell mellan alliansregeringens sjukförsäkringsreformer och nazitysklands utrotning av sjuka element från samhällskroppen. En parallell som självfallet är oerhört smaklös och objektivt felaktig. Den liberala debattören Fredrik Segerfeldt har i en artikel uppmärksammat fallet och krävt att Liljevalchs ska dra tillbaka konstverket eftersom konsthallen erhåller 16 miljoner i kommunalt stöd varje år.

Jag skriver det här blogginlägget som klassisk liberal, men även utifrån min profession som kulturarvsvetare. Jag kommer att ta avstamp just i kulturarvet, och lämna andra delar av kulturen som teater, konst och opera därhän. Det gör jag helt enkelt för att jag inte har detaljkunskaper i ämnena, men samma principer kan överföras på alla delar av kulturbranchen.

Låt oss för sakens skull börja med att slå fast vad kultur respektive kulturarv är. Jag finner det viktigt, då det ofta råder missförstånd om hur dessa termer bör definieras. Något som inte alls är konstigt då det på intet sätt finns en, objektiv definition.

Jag ska försöka ge ett par definitioner av kulturbegreppet för att göra saker klarare. Richard Fox definierar kultur såhär i volym 40 av Current Anthropology: ”In the traditional definition, culture is a highly patterned, cohesive and coherent set of representations (or beliefs) that constitute people´s perception of reality and that get reproduced relatively intact over generations through enculturation.”

Alan Bernard och Jonathan Spencer definerar kultur såhär i Encyclopedia of Social and Cultural Anthropology: “Culture, or civilization, taken in its wide ethnographic sense, is that complex hole which includes knowledge, belief, art, moral, law, custom, and any other capabilities and habits acquired by man as a member of society.”

Låt oss bara fastslå att kultur, är betydligt mer komplext och mångfasceterad än att enbart gälla ett operahus.

Lått oss nu fortsätta med kulturarvsbegreppet som är precis lika komplicerat som kulturbegreppet.

Etnologen Stefan Bohman ger tre möjliga definitioner av kulturarsbegreppet:

1. ”Kulturarv är de lämningar som vi ser som vårt eller andras positiva arv, vilka därför ska prioriteras i bevarandet eller användandet.”
2. ”Kulturarv är de mest symbolbärande lämningarna, vilka har format oss eller andra och därför skall prioriteras i bevarandet.”
3. ”Kulturarv är i grund och botten allting vi har ärvt.”

Jag skulle här vilja förtydliga och fylla ut med att säga att kulturarvet är markörer av tid och plats. Med andra ord, kulturarvet åskådliggör meningsfyllda tider och platser.

En viktig skillnad mellan historia och kulturarv är att historia ger anspråk på en objektiv sanning. Julius Caesar mördades av Brutus år 44 f kr. Det är en historisk sanning. Kulturarvet gör inte anspråk på en objektiv sanning, utan är subjektiv och kan vara personlig.

Museologen och kulturarvsvetaren David Löwenthal beskriver det såhär: ”History is still mostly written by the winners. But heritage increasingly belongs to the losers.”

Vi har nu kunnat fastslå en definition av kultubgreppet samt kulturarvsbegreppet. Det är nu dags att ta en titt på hur museerna uppkom. Det är en lång process, som jag enbart ska snudda vid och kort sammanfatta.

Föregångarna till dagens moderna museer är de så kallade kuriosakabinetten som växte fram i Europa under renässansen. I Italien kallades de studiolo och i Tyskland för Wunderkammer eller Kunstkammer. Kuriosakabinetten var en salig blandning av föremål! Här samsades naturalia med exotiska föremål från olika delar av världen. Kuriosakabinett var till för att kontemplera och meditera inför. Här blandades Guds alla skapelser och genom att samla dem alla skulle betraktaren kunna få en inblick i Guds plan och nå ett slags uppvaknande. Samtidigt var det ett sätt för adeln och rika köpmän att stoltsera med sin rikedom inför andra adelsmän. Kuriosakabinetten var på intet sätt öppna för allmänheten. Det var slutna samlingar som bara var tillgängliga för samlare, och de han ville imponera på. Den moderna form av taxonomi som vi är vana vid, existerade inte heller.

De ”demokratiska museerna”, som de brukar kallas, växer fram i skuggan av Franska Revolutionen (1789-1799). Versailles konfiskeras och tillhörde från och med nu folket, och skulle därmed vara tillgängligt för det franska folket och fungera som konstmuseum.

Vi får dock vänta till 1851 förrän vi ser en utställning som verkligen är öppen för människor ur alla samhällsskick. Det är Världsutställningen i Kristallpalatset i London, 1851. Världsutställningar fungerar som så, att varje land är representerat med uppfinningar, konstverk, design, industri, et c som är typiskt för just det landet. Syftet var att föra samman mänskligheten genom att visa på de landvingar som mänskligheten att åstadkommit. England som var värd, fick störts utrymme såklart. Den här utställningen fick även arbetarklassen besöka, och på så sätt kunde de känna sig delaktiga i vad England som nation hade åstadkommit. Den narrativ som framfördes var nationalstaten som normgivande och självklar.

Sverige har inte haft någon Världsutställning, men den stora Göteborgsutställningen 1923, hade samma syfte som Världsutställningarna; nämligen att ena folket bakom en nationalromantisk tanke.

Världsutställningarna tydliggör hur kultur, och kulturarv kan användas som propaganda. Det här är ett ständigt återkommande tema hos museer, och visar på faran med statliga museer. Eftersom det är staten som är uppdragsgivare, har det varit självklart för museer att använda kulturarvet som ett sätt att legitimera och reproducera statsbildningen. På 1800-talet var det nationalstaten som behövde kulturarvet som propagandavapen. Om vi tänker efter, har vi inte sett kulturarvet idag användas som propagandavapen för den svenska välfärdsstaten? Det kanske mest extrema exemplet är hur tyska arkeologer under 1930-talet använde de germanska stammarnas folkvandringar för att rättfärdiga tanken på utökat tyskt lebensraum.

Faran med statlig kultur är att det går maktens ärenden, på ett sätt som kan få mycket allvarliga konsekvenser för hela samhället.

En av orsakerna till vad många liberaler uppfattar som en arrogant attityd hos kulturvärlden, är det faktum att kultur – och kulturarvsinstitutioner väldigt länge har åtnjutit privilegiet att få statliga medel som bekostar deras verksamhet. Detta oavsett den publika dragningskraften. För att förstår denna attityd måste vi förstå kultursektorns historiska framväxt. I samband med Industriella Revolutionen, började alltfler människor få en frid. Nöjesutbudet för människor var då kraftigt begränsat, och museer och konsthallar var i princip det enda som erbjöds. Så är inte fallet idag. Museerna måste konkurera med tusentals andra alternativ. Tyvärr förefaller det finnas kvar en strukturell attityd där man mentalt befinner sig i ett samhälle där nöjesutbudet fortfarande är kraftigt begränsat och därför inte behöver konkurera. Jag brukar kalla det här för Basil Fawlty-attityden: ”Jag har inte tid att ta hand om gästerna! Jag försöker driva ett hotel här!”

Men, invänder då kanske någon, om vi inte har statligt finansierad kultur, kommer det då att finnas någon kultur överhuvudtaget? Det är en bra fråga, som liberaler sällan har ett bra svar på mer än att hävda att kultur är en vara som alla andra och ska konkurera på en fri marknad. Vill folk inte ha kultur, och kulturarv, så betalar de inte för det. Svårare än så är det inte.

Detta är utan tvekan helt sant och riktigt. Kultur ska inte ha någon särställning utan utsättas för samma marknadskrafter som andra branscher. Problemet blir bara att vi med det svaret inte erbjuder en realistisk lösning. Den typen av svar passar utmärkt om du skriver blogg t ex. Men vi är ett politiskt parti, som arbetar inom politikens ramverk och måste därför avkrävas mer. Som parti måste vi pressentera en bra och långsiktig lösning på hur en liberal kulturpolitik ska se ut. Om vi inte gör det, kommer vi för alltid att fastna i den falska dikotomin som säger; statlig kultur – ingen kultur alls!

Har vi då några empiriska exempel att stödja oss mot, när vi som liberalt parti säger att vi kan ha ett fantastiskt kulturutbud och kulturliv, utan statlig inblandning? Vi kan t ex titta på USA, där de allra flesta museer är privata eller delvis privata. Ingen kan påstå att USA saknar en kulturarvsektor. Tvärtom finns det kulturhistoriska museer i varenda småstad runtom i USA. Det finns även kristna ”friluftsmuseer” baserade på kreationism. Det fina med det är att de som håller vetenskapen högt, inte behöver bekosta spektaklen.

Privata museer finns även runtom i Europa. Det är däremot tunnsått med helt privata museer i Sverige. Det finns en hel del som är delvis privata (t ex Nordiska Museet) som då bekostas av stat/landsting/kommun samt en privat stiftelse. Dessa museet vet jag av egen erfarenhet är betydligt mer vitala och intressanta än de museer som helt är bekostade av stat/landsting/kommun.

Trots dagen situation, så har vi en stark tradition av privat finansierat kulturarv och museer i Sverige. Då den industriella revolutionen får sitt stora genomslag i Sverige, så finns det en utbred oro att den gamla allmogekulturen (bondekulturen) ska helt försvinna. Runt om i Sverige grundas det friluftsmuseer och andra typer av kulturarvsinstitutioner med syfte att bevara det svenska kulturarvet. Det är här den svenska hembygdsrörelsen uppstår.

Den förmodligen mest berömda kulturarvsarbetaren under den här tiden är Artur Hazelius. Hazelius är idag mest känd som grundaren av Nordiska Museet och Skansen. Tack vare Hazelius så har vi en oerhört rik samling materiellt kulturarv från svensk allmogekultur. Hazelius gör allt det här genom att samla in pengar från privata donatorer. Med dagens pengavärde samlar han in 300 miljoner kronor. Människor donerar till Hazelius för att de anser att det är så pass viktigt att bevara det svenska kulturarvet.

Hur många idag är villiga att donera pengar till kultur och kulturarv? Hur många tänker inte: ”Varför ska jag betala för det? Det har jag ju redan gjort via skattesedeln!”

Den här attityden är ett resultat av årtionden med statligt finansierad kultur. Den sorgliga sanningen är att det är oerhört svårt att få företag att donera till kultur i Sverige. De donerar gärna till idrott, men museer, vem bryr sig om sånt?

Det är en tråkig och mycket felaktig uppfattning som existerar inom svenskt näringsliv. Sanningen är faktiskt den att kulturarv, är den enskilt överlägset största bidragande orsaken till turistnäringen. Om vi skulle ta alla utländska (och svenska) turister som kommer till Stockholm varje sommar, räkna ut hur mycket de spenderar och sedan dra bort 90 %, så har vi en ganska bra fingervisning hur pass mycket kulturarvet bidrar ekonomiskt.

Attityden kan säkerligen härledas till att staten har tagit över och monopoliserat allt kulturliv i Sverige idag. Ingen behöver bry sig, för staten finns ju där och tar hand om allting.

Ett annat exempel på folkligt intresse för sitt kulturarv är den så kallade Grävrörelsen som växte fram i Sverige under 1970-talet. Grävrörelsen var en reaktion mot att man ansåg att universitetsinsitutionerna och museerna helt ignorerade arbetaklassens historia och kulturarv. Rörelsen fick sitt namn från Sven Lidqvist bok Gräv där du står, där Lindqvist menar att arbetarklassen måste skriva sin egen historia och söka sitt eget kulturarv, då universiteten och museerna inte skulle göra det åt dem. Man skulle helt enkelt, gräva där man stod. Till stor del var naturligtvis denna rörelse bekostad med skattemedel, men det var likväl en spontan gräsrotsrörelse som uppstod för att en grupp människor kände att deras historia och deras kulturarv hade blivit ignorerat. Det visar på hur viktigt det faktiskt är för människor.

Men hur når vi då det politiska målet som vi liberaler delar, att kulturen och kulturarvet helt och fullt ska finansieras privat? Som det ser ut nu är vi långt därifrån. Men mitt förslag till Liberala partiet, är att vi bör basera vår kulturpolitik på att låta donationer till kultur och kulturarv vara avdragsgilla. Så är fallet i USA och i många andra länder. Det skulle skapa ett enormt ekonomiskt incitament för företag och filantroper att donera. Inte bara får de sitt namn kopplat till kultur (vilket i många kretsar innebär en oerhörd status) de får även dra av för det. Det är ett förslag där jag svårligen att se några egentliga stora förlorare. Genom att införa möjligheten till det här avdraget, så ges museer en realistisk chans att ställa om sin verksamhet till att slutligen finansieras helt av privata medel.

Hur lång en sådan övergångsperiod skulle ta är svårt att sia om. Jag tror dock att vi kan göra mycket nytta genom att göra förslaget en del av vår kulturpolitik och föra upp det på agendan. Det är heller inte ett särskilt radikalt förslag. Det skulle faktiskt vara ett av våra mindre radikala förslag. Det är en ganska accepterad tanke hos många människor både på höger och vänsterkanten. Jag har själv diskuterat frågan med kollegor på museer, och den har tagits emot mycket väl, så vi kan lätt förankra den i den allmänna debatten om vi konkretiserar den samt undersöker eventuella fallgropar.

Jag hoppas att jag med den här texten har kunnat visa på kulturen och kulturarvets komplexitet, dess oerhörda sprängkraft och vikt för samhället. Samt kunna ge ett förslag på hur vi som liberaler kan pressentera en kulturpolitik som är positiv och uppbyggande, istället för negativ och nedmonterande.

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala

Fil Mag Musei – och Kulturarvsvetenskap