Frihet och självständighet – Ett svenskt kulturarv

Har du någonsin fått frågan: ”Vad är typiskt svenskt?”. Det är inte en helt enkel fråga. Att definiera sig själv är alltid svårt. Att definiera någon annan är enklare då man befinner sig ”utanför” och kan enklare jämföra med sin egen situation. Inom kulturarvsbranschen, där jag arbetar, är det inte sällan sådana frågor kommer upp, och när jag får den specifika frågan så svarar jag alltid ”Att förhandla!”. Jag möts alltid av en viss förvåning när jag säger så. Det är inte svaret de hade väntat sig; och vad menar jag egentligen? Förhandla gör man väl överallt? Varför skulle det vara typiskt svenskt? Självfallet så förhandlar man i alla länder och alla kulturer, så det är inget som enbart sker i Sverige. Men det är inte vad jag menar, utan det jag menar är att förhandlandet har spelat en oerhört stor roll i svensk historia och det har, på gott och ont, format vår nation. Det är även intimt kopplat till ett svenskt kulturarv av frihet och självständighet.

Den svenska traditionen att genom långa, sega och utdragna förhandlingar hävda sin rätt går tillbaka till vikingatid. Redan då träffades människor på tinget för att lösa problem och förhandla. Traditionen att hålla ting fortsatte under medeltiden. Under medeltiden levde många europeiska bönder som halvslavar under sina feodalherrar. Så var inte fallet i Sverige. Den svenska bonden, odalmannen, som han kom att kallas var aldrig livegen utan ägde sin jord och hade en absolut rätt till den. Kungar, adel och präster hade förvisso rätt att ta ut skatt, men även denna skatt var begränsad genom lag och tradition. Om en svensk bonde ansåg sig orättvist behandlad kunde han presentera sin sak på tinget, och få det dömt till sin favör.

Under medeltidens alla maktkamper så spelade alltid bönderna en avgörande roll. Ingen storman kunde aspirera på makten utan att ha böndernas stöd, och när en kung väl var vald så måste han rida runt även till bönderna och lova att beskydda dem och upprätthålla lagen. Det var en så kallad Eriksgata, och först då var han att betrakta som kung.

På 1500-talet ersattes tingen med en riksdag. Sverige var ett av de första länderna i Europa med en riksdag, och självfallet var den svenska bonden representerad där. Det är lätt att tro att bönderna var dumma och okunniga, men inget kunde vara längre från sanningen. Den svenska bonden var kunnig i lagen och väl medveten om sina urgamla rättigheter. Det var också genom förhandlingar och diplomati som renässansfurstarna kunde upprätthålla sin maktposition i Sverige. Genom att visa respekt för böndernas urgamla rättigheter kunde en stabil maktposition byggas. Karl XII lär ha sagt följande om de svenska böndernas självständighet:

”En rysk storfurste kan häktas av tsaren och piskas utan att han kan göra något till sitt försvar. En fransk hertig kan av konungen behandlas på samma sätt. Men om en svensk skattebonde fullgjort sina lagliga skyldigheter, kan konungen inte kröka ett hår på hans huvud. Så vill jag då hellre vara skattebonde i Sverige än storfurste i Ryssland eller hertig i Frankrike”.

Sverige har under sin långa historia varit förhållandevis förskonat från blodiga revolutioner. Det är istället genom förhandlingar vi har hävdat vår rätt och självständighet gentemot överheten. Accepterandet av dessa rättigheter har inneburit en betydligt mer flexibel monarki än i många andra länder. Det kan vara en av anledningarna till att vi fortfarande är en monarki. Vi kan dra många paralleller till England och deras Magna Carta som har begränsat kungamakten.

Vi kan även se hur förhandlandet som metod användes av arbetarrörelsen i början av förra seklet. Vi hade ingen blodig socialistisk revolution i Sverige. Istället var det vid förhandlingsbordet som arbetarrörelsens landvinningar gjordes.

Självständighet och frihet genom förhandlingar – det är ett svenskt kulturarv vi kan känna stolthet över och finna inspiration från. Det är den historien vi ska minnas idag på vår nationaldag. Inte kungarnas och militarismens historia, utan en historia om självständighet gentemot adel, präster, kungar och politiker.

Jag vill önska er alla en riktigt fri och härlig nationaldag!

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala