Liberala partiet – Ett normkritiskt parti

I dagarna är det återigen dags för Pridefestivalen. För liberaler innebär det motstridande känslor och kanske även en viss förvirring. Vad är egentligen Pridefestivalen? Vad är dess syfte och vad vill den åstadkomma? Är syftet att verka för likhet inför lagen och att klargöra att staten aldrig någonsin ska ha rätt att definiera, förbjuda eller subventionera äktenskap mellan myndiga indivder, så står vi helhjärtat på Pridearrangörernas sida. Men om det handlar om att ta avstånd från det ”kapitalistiska systemet” eller att använda statligt våld för att underminera äganderätten genom diskrimineringslagstiftning, så står vi på motsatt sida. Jag tror att Pridearrangörerna skulle tjäna på att definera huruvida det är friheten att leva sitt eget liv som man själv vill, som är Prides kärna, eller om det är något post-marxistiskt genusflum som ska vara kärnan. Det kommer att i slutändan avgöra huruvida liberaler kommer vilja deltaga på Pridefestiveler i framtiden eller inte.

Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid ett ofta förekommande påstående i samband med Pridefestivalen; nämligen att Pridefestivalen är normkritisk. Inom politik och samhällsvetenskaper är det idag mycket fint och korrekt att vara normkritisk. Men vad innebär då normkritik, och är det något som vi liberalpartister kan ta till oss? Eller är det faktiskt så att vi redan är de största normkritikerna?

Lite enkelt kan man förklara normkritik som ett teoretiskt redskap där man inte fokuserar på det avvikande utan istället fokusera på de normer och maktstrukturer som gör att dessa personer uppfattas som just avvikare och de konsekvenser som kommer av denna obalans.

Nästan alltid appliceras normkritiken på kön, klass, etnicitet eller sexuell läggning. Det finns fyra fokusområden för normkritik:

• Synliggöra normer. Det viktigaste för normkritik är att synliggöra de normer som styr våra föreställningar och värderingar.
• Ifrågasätta normer. Steget efter att ha synliggjort normer är att ifrågasätta dem på grund av deras konsekvenser.
• Synliggöra de privilegier som normen innebär.
• Granska egen position. Det är viktigt att syna och granska sig själv.

Hur kan då vi liberalpartister använda normkritiken? Jo, genom att vända den mot den absolut mest segmenterade normen i samhället – den demokratiska välfärdsstaten.

I otaliga politiska debatter har jag efter stark kritik av välfärdsstaten mötts av; ”Om du inte gillar välfärdsstaten, så kan du flytta”. Jag vill påstå att ingen från riksdagspartierna skulle möta den typen av ”argument”, helt enkelt för att de stödjer den demokratiska välfärdsstaten – de är en del av normen. Det vi gör, är att ifrågasätta den normen på såväl etiska som konsekvensmässiga grunder. Vi ifrågasätter det nuvarande systemet, och blir därmed hänvisade ut ur landet.

Jag tror att när vi bli ännu bättre på att synliggöra de privilegier som den demokratiska välfärdsstaten innebär, för politiker, storföretag och intressegrupper, så kommer våra idéer bli mer intressanta för en större grupp människor.

Som parti måste vi visa att en liberal nattväktarstat, är så nära en ren meritokrati vi någonsin kan komma. Grupper som genom lagar, seder och traditioner har varit förbisedda och förtryckta, kommer självfallet att ha mest att tjäna på en meritokrati, på en liberal nattväktarstat.

Vi måste här visa på att normen, välfärdsstaten, inte är räddningen för till exempel kvinnor, invandrare, fattiga och homosexuella. Vi måste genom empiriska exempel, visa på hur staten genom lagar har upprätthållit vissa gruppers makt på bekostnad av andra, och att fri marknadskapitalism är den enda vägen att gå om alla individer ska kunna få utveckla sig själva, och konkurrera utifrån sina individuella egenskaper, inte baserat på vilken grupp individen råkar tillhöra.

Genom att ifrågasätta den demokratiska välfärdsstaten och allt som följer av den, så kommer vi att ifrågasätta det fundament som det svenska samhället vilar på. Vi kommer ses som oerhört besvärande och vi kommer förmodligen avfärdas som tokdårar. Men som Sveriges enda seriösa normkritiska parti, är det vår uppgift att vara besvärande tokdårar. Vem vet, en dag kanske det är friheten som är normen?

Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala