Intervju: Mauro Zamboni om Tenstadomen och rättsstaten, del 1

Efter att händelserna som föranledde Tenstarättegången inträffade har lagtexten ändrats och numer anses det även vara våldtäkt om offret med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation. Med nuvarande lagstiftning hade sannolikheten för en fällande dom varit högre. Trots detta är de unga män som stod anklagade för brottet frikända i Hovrätten. Mauro Zamboni är professor i allmän rättslära och har författat ett antal böcker och artiklar om hur politik förhåller sig till lagstiftning. Idag ska han reda ut några av de frågor som uppkommit kring den så kallade Tensta-rättegången. Intervjun är ganska lång varför del ett publiceras idag och del två vid ett senare tillfälle.

LP: Många människor tycker att det är uppenbart att männen begått handlingar som är förkastliga och att de därför bör straffas. Varför dömde inte domstolen de åtalade för våldtäkt?

Jag vet att det kan låta som ett absurt beslut (och ur ett moraliskt perspektiv är det så, ingen tvekan om det saken, och jag delar den frustration som många ger uttryck för!), men, innan vi dömer ut domstolarna och rättsväsendet som ”helt galna” och ”kalla inför människors lidande”, måste vi försöka förstå varför det blev som det blev. De enskilda domarna är trots allt också människor som inte sällan själva är föräldrar till flickor som skulle kunna vara potentiella offer får sådana handlingar, dvs. de har inte något intresse av att låta förövare till avskyvärda handlingar gå fria.

Faktiskt, om man tittar lite närmare, från ett juridiskt perspektiv är hovrättens beslut ett rimligt beslut och definitivt i enlighet med de grundläggande principer som reglerar straffrätt i en rättsstat. Inom straffrätten gäller i de allra flesta västerländska rättsordningar att man döms enligt den lag som gällde när handlingen begicks. Detta har att göra med rättssäkerhet vilket bland annat inkluderar förutsebarhet, det vill säga att vi när vi handlar och agerar ska veta vad som är förbjudet och tillåtet. Undantag från detta kan bara göras om den nyare lagen som trätt i kraft efter att någons handlande är mer gynnsam för den åtalade. I Tensta fallet var det istället tvärtom, den nya bestämmelsen i Brottsbalken som trädde i kraft efter händelsen var ur de åtalades perspektiv strängare än den gamla bestämmelsen och domstolen skulle därför i enlighet med grundläggande straffrättsliga principer och rättssäkerhetskrav tillämpa den äldre bestämmelsen.

Man måste dock ändå påpeka två faktorer som nyanserar bilden. För den första, inom varje rättsordning det finns straffrättsliga regler, det vill säga specifika påståenden om vad man får eller inte får göra, men också vissa rättslig principer, det vill säga mer allmänna påståenden som erbjuder ”direktiv” om hur ett visst rättsområde ska struktureras, vilka värderingar som ska skyddas och hur detta skydd ska förverkligas. Rättsliga principer kan uttryckas explicit (t.ex. lojalitetsprincip i avtalsförhållande) eller inte (till exempel pacta sunt servanda eller skydd av människors liv) i själva reglerna; oavsett i vilken form, man måste använda dem i tolkningen av specifika juridiska regler. I Tensta fallet är det ganska tydligt att vid ena sidan har två tunga och etablerade principer, dvs. kravet på rättssäkerhet och den därmed sammankopplade principen om att retroaktiv tillämpning i straffrätten ska undvikas så långt som möjligt och å andra sidan har vi en känsla av frustration kring att de åtalade gick fria trots att de sexuellt utnyttjade en flicka utan samtycke.

Den andra faktorn som bör beaktas i frågan är att egentligen ligger inte problemet så mycket i själva formuleringen av den gamla bestämmelsen utan snarare i den oerhört restriktiva (eller till och med missvisande) tolkningen som domstolar har gjort av bestämmelsen. Lagstiftarens intention, även i den äldre bestämmelsen var definitivt att föreskriva samtycke som en väsentlig del och nödvändig komponent av samlag. Även om formuleringen av den gamla bestämmelsen kan sägas ha lämnat utrymme för den avvikande tolkningen kan det ändå, något förvånande, konstateras att domstolarna konsekvent har gjort den avvikande tolkningen och därmed på något sätt tycks ha ”glömt bort” att det på varje rättsområde utöver regler (och deras tolkning) finns ett antal av juridiska principer som måste vägas in i varje juridisk problem, särskilt i fall av svåra tolkningar. En viktig princip i den svenska straffrätten (liksom i de flesta västerländska rättsordningar) är att tolkningen av rättsregler ska vara restriktiv till fördel för den åtalade. Men, som inom varje rättsområde, är denna princip inte den enda som domarna måste väga in: i våldtäkts fall måste man också alltid väga in den grundläggande principen om att var och en har rätt till sin kropp (vilken faktiskt karakteriserar flera rättsområden i västerländska rättsordningar), det vill säga att man alltid måste ha samtycke av en person innan man gör ett ingripande på någons kropp. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att möjligen ligger inte problemet så mycket i hur preciserade (gamla eller nya) straffbestämmelser om våldtäkt är, utan problemet är kanske snarare att domstolarna i högre grad borde placera tolkningar av dessa bestämmelser i ett bredare panorama av fundamentala juridiska principer.

LP: Det sägs ofta att beviskraven är högt ställda i våldtäktsmål och att våldtäktsmän ibland går fria på grund av detta. Varför är det så viktigt att ha höga beviskrav?

Om vi återkopplar till det som jag just talade om ovan, kan vi säga att lagen uppställer höga beviskrav i våldtäktsmål men man måste också tänka på den avgörande roll som domstolarna spelar, särskilt när man kommer till bevisfrågor och deras krav. Det är sant att domstolar alltid spelar en viktig roll i varje rättsområde och i varje rättsfråga: lagen i sig är endast ord på papper och det är genom domstolarnas och deras arbete (det vill säga genom deras tolkning av lagstiftarens ord) som lagen blir verklighet och därmed konkret påverkar människornas liv (till exempel genom att människor går fria eller sätts i fängelse). Med andra ord, det är domstolarna som gör lagen levande, vilket förstås aktualiserar den avgörande frågan om hur de läser och tolkar lagar.

Utöver denna allmänna reflektion kring domstolarnas roll som uttolkare av lagen kan det konstateras att detta är särskilt tydlig när man kommer till just tolkningen och tillämpningen av uppställda beviskrav. Till skillnad från andra rättsområden (exempelvis gällande mänskliga rättigheter) där det finns åtminstone ett försök hos lagstiftare att begränsa domarnas tolkningsområde inom vissa strikta och förutsebara ramar, lämnar lagstiftaren i fråga om beviskrav stort utrymme till domstolarna gällande värdering och utvärdering av bevis.

Detta rättspolitiska ställningstagande att lämna bevisvärderingen mer eller mindre helt till domstolar (inom vissa ofta för allmänna kriterier som de måste använda i deras bedömningar), är faktiskt ganska naturligt. Medan lagar är allmänna och baserade på ”typiska situationer” (till exempel ”om en person orsakar död av en annan, ska han eller hon betraktas som mördare”) används bevis i ett enskilt fall i domstolen för att fastställa exakt om en sådan ”typisk situation” kan konkretiseras i ett viss specifik situation (till exempel ”har Z verkligen mördat W”?). Med andra ord, bevis och tolkningen av bevis är en av domarens primära uppgift och verktyg Lagstiftaren har helt enkelt valt att utforma regleringen kring bevis som en så kallad mål-reglering, det vill säga en reglering där lagstiftaren endast formulerar externa parametrar (exempelvis att man måste ta hänsyn till alla omständigheter) och mål som måste åstadkommas (exempelvis rekonstruera vad som har hänt) men som lämnar mer eller mindre till domarna hur de ska utvärdera bevis för att komma fram till dessa mål.

Det är helt enkelt ganska naturligt att bevisutvärderingen har överlämnats mer eller mindre i domstolarnas händer. Det är nästan omöjligt att lagstifta (lagstiftning är till sin natur är allmänt och ofokuserad) i frågor som handlar att beskriva vad man måste göra i en viss situation, det vill säga ad hoc, och under vissa konkreta omständigheter. Till exempel; hur ska man lagstifta om bedömning av bevis X att personen Z var på plats?

Om man ser på dessa frågor ur ett historiskt perspektiv kan det konstateras att de svenska domstolarna traditionellt har ställt ganska höga krav på bevisningen i våldtäktsmål. Även om jag absolut inte är expert i frågan och att det inte finns så mycket utrymme i denna intervju, bör det betonas att det förmodligen ligger en historisk och rättsantropologisk förklaring bakom detta. Det har funnits en viss kvinnosyn och en viss idé om att sexualbrott egentligen inte är ”ett riktigt brott” som, åtminstone inte ska leda till ”allvarligare” konsekvenser. Det måste dock också påpekas att våldtäktsmål inte är den enda måltypen där domstolarna traditionellt sett har ställt höga beviskrav. Ett exempel på en annan måltyp där det i många västerländska rättsordningar brukar ställas höga beviskrav är ekonomiska brott (så kallade ”white collar crimes”).

Är dessa högt ställda beviskrav rätt eller fel? Detta är en komplex fråga som i enlighet med reflektioner ovan inte är helt lätt att besvara. Det måste dock påpekas att det är mycket problematiskt om beviskraven ställs högre i sexualbrott än vad som är fallet i andra brottstyper, särskilt med tanke på att ”ägandet” av kroppen och skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp är en av de absolut mest grundläggande principerna i moderna västerländska rättsordningar.

Kanske är det så att debattörer och även vissa experter(t.ex. Madeleine Lejonhuvudet) när de kräver hårdare tag mot våldtäktsman (en uppfattning som jag helt och fullt delar, både som jurist och person, inte minst som pappa till en dotter!), ofta riktar sig till fel adressat. Istället för att rikta kritiken mot lagstiftaren, så som ofta varit fallet i debatten i kölvattnet av upprörande frikännanden i våldtäktsmål, borde kritiken adresseras mot domstolar och mer specifikt deras användande av den ”naturliga” frihet som de har i bevisvärderingen.

Mauro Zamboni har forskat och undervisat i juridik i flera olika länder och skrivet ett flertal böcker om rättens relation till den lagstiftande makten.