Tintin är priset vi betalar för ett fritt samhälle
Vi har under dagen kunnat följa turerna kring Kulturhusets politiska kommissarie, Behrang Miri, och hans försök att censuera delar av kulturarvet som han anser inte passar in.
“–All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Många människor från afrikanska länder bor här i dag, men vi har alldeles för lite kunskap om dem“ sade kulturhusets nya konstnärlige ledare Behrang Miri till DN som en kommentar på varför han valt att slänga ut Tintin och ge order om att resten av böckerna som tillhandahåll ska gås igenom och att bland annat böcker med rasistiskt och homofobiskt innehåll ska rensas ut ur ett ungdomsbibliotek. Vidare menade han att utrensningen är en del av en helt ny vision för kulturhuset där verksamheten ska styras utifrån diskrimineringslagen. Debatten om Tintin ska ha förts under lång tid på kulturhuset. Rimligen skedde detta på måndagen den 24e september då artikeln publicerades online klockan halv sex på tisdagmorgonen.
Den ”helt nya visionen” som Miri försöker iklä diskrimineringslagstiftningen, är inget annat än en auktoritär och totalitär vision om framtiden där det politiskt korrekta etablissemanget tar sig rätten att bestämma vad vi bör läsa. När någon börjar tala om att böcker ska ”gås igenom”, och ”rensas ut” är det dags att vi reagerar och börjar kämpa för vår frihet.
Bloggaren Cornucopia var tidigt ute och sågade upplägget under den lätt sarkastiska rubriken ”Svensk kultur berikas med censur och bokbål” och på SVD fick kulturchefen möjlighet att leva ut sin fantasi om att skriva en hel krönika nästan enbart innehållande Tintin-referenser och konstaterar till slut angående idéen att cencurera kulturen att; ”Den som ger sig ut på jakt efter olämpligt innehåll i kulturen får lätt väldigt mycket att göra och halkar nästan alltid snett.”
Juridikbloggen frågar sig under rubriken ”Det, mina vänner, är censur” vem som givit denna människa rätt att avgöra vad som borde finnas på bibliotekets hyllor och spekulerar i vad som blir nästa steg;
”Nästa gång är det någon självsvåldig person som anser att böcker som “hånar profeten” inte “borde finnas” på bibliotekets hyllor. Eller att böcker som gör narr av den kristna skapelseberättelsen inte “borde finnas”. Eller böcker som kritiserar fackföreningsrörelsen. Eller böcker som “förolämpar nationen”.
Det här, mina vänner, är exakt och utan minsta skillnad samma fasoner som leder till att kritiker av det sekulära Turkiet sätts bakom lås och bom, som för närvarande leder till att hus bränns ner och folk mördas i muslimska länder, som är grunden till att Pussy Riots medlemmar dömts. Det är diktatoriska fasoner.”
Några timmar senare publiceras en ny artikel i DN där det slås fast att kulturhuset backar och nu menar Behrang Miri att beslutet togs för snabbt och att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor, men inser nu att det är fel att plocka bort litteratur”. Det kanske kan spekuleras i att det skett ganska intensiva diskussioner på kulturhuset på morgonen sedan DN-artikeln publicerats. DN passar på att ytterliggare strö salt i Miris proverbiala sår genom att intervjua en Katti Hoflin, som kom med idéen till ungdomsbiblioteket.
Hon kommenterar det tillbakadragandet genom att slå fast att: – ”Så bra. Min ingång är att bibliotek står för det fria ordet, där ska det finnas alla möjliga texter som man kan debattera och prata om. Ofta underskattar man barn och tror att de inte kan tänka och vara kritiska själva.”
Det är tydligt att förslag om censur i våra bibliotek inte accepteras i Sverige. Även om yttrandefriheten i landet inte är total finns det en stolt tradition av att inte bränna böcker, bestraffa människor för deras åsikter eller censurera media. Även om det finns inskränkningar i detta, till exempel hets mot folkgrupp-lagstiftningen, så är vår rättstradition i stort sådan att människors rätt att uttrycka sig ska skyddas. Tvärt emot vad Behrang Miri verkar tro finns det inget i diskrimineringslagstiftningen som varken ordagrant eller i andemening kan användas som stöd för censur. Den handlar istället om att säkerställa att inte människor behandlas sämre om de tillhör vissa grupper.
Det finns vissa nackdelar med att leva i ett öppet samhälle. Ett av dem är att man ibland måste låta människor med konstiga åsikter få uttrycka dessa. Ett annat är att man måste acceptera att vissa människor gör saker som man inte nödvändigtvis tycker om. Det finns massor av problem som måste hanteras i ett öppet samhälle, men det är priset vi betalar för att samhället ska fortsätta vara öppet och demokratiskt.
Att Miri har fått en uppenbarelse och helt plötsligt förstår att det är ”fel att plocka bort litteratur”, känns som en ren efterhandskonstruktion. Varken han eller övriga kulturmarxistiska apologeter som försvarade tilltaget med att ”litteraturen bara skulle flyttas från barnavdelningen”, förstår vad det egentligen handlar om. Miris agerande har inte skett i ett vakum, och bör ses som ett sluttande plan mot något betydligt mer obehagligt. I Miris och hans kollegors medvetande var deras handling en välgärning, då litteraturen de valde ut var rasistisk och homofobisk. Men det är just den typen av litteratur och yttrande som vi måste försvara. Lagstadgad yttrandefrihet finns inte till för det som alla tycker om, utan just för att försvara det de allra flesta avskyr. En censurering och ett förbud leder så lätt till ett annat.
Ida B. Wells (wiki) skrev att ”Evig vaksamhet är priset vi betalar för friheten”. Vi skulle vilja tillägga att även kränkning är ett pris vi måste betala för vår frihet. Vi måste tillåta människor att skriva och säga saker som är sårande och kränkande, om vi vill leva i ett fritt samhälle.
Ambjörn Hedblom, Liberala partiet Uppsala
Daniel Fjellström, Liberala partiet Uppsala
