Arbetsmarknad

Arbetslöshet är ett mycket onaturligt inslag i en marknadsekonomi. I en jämförelse med resten av ekonomin framstår det som märkligt att ofantliga mängder av samhällets mest värdefulla resurs – arbetskraft – bara går till spillo. Att det uppstår luckor på ett par månader mellan jobb är förvisso inte konstigt, men att människor går utan arbete månad efter månad, år efter år, har sin förklaring i förhållanden vi normalt inte förknippar med en marknad, i det som gör att arbetsmarknaden inte riktigt är en marknad.
 
Att utbud och efterfrågan inte möts på arbetsmarknaden beror i huvudsak på två saker. För det första kan priset på arbetskraften – lönen – inte variera hur som helst. Den regleras av kollektivavtal som sätter en lägstanivå. Det för med sig att de som arbetsgivarna bedömer har en arbetsförmåga som ligger under den nivån inte blir anställda. Det drabbar företrädesvis ungdomar, invandrare och funktionshindrade, som därför aldrig får visa vad de kan. För det andra får den som är utan arbete ersättningsinkomster i form av A-kassa eller bidrag av olika slag som kan göra det mindre attraktivt att ta ett jobb med låg lön än att fortsätta vara arbetslös.
 
Inget av detta behöver vara dåligt eller fel. Det är svårt att föreställa sig en arbetsmarknad där inte något slags kollektivavtal skulle uppstå förr eller senare, och någon form av skydd mot inkomstbortfall är nog de flesta beredda att betala för. Felet är att de här systemen regleras och skyddas av staten. Det innebär dels att individens frihet att välja själv går förlorad, dels att de mekanismer som kan korrigera ett icke fungerande system sätts ur spel.
 
Om det t.ex. var möjligt att gå ur facket och ta ett jobb till en lägre lön än vad kollektivavtalet tillåter, skulle säkert en del långtidsarbetslösa göra det. Om det blev många, skulle facket vara tvunget att tänka om ifråga om vilken nivå på lägstalönen som är rimlig. Men det kan i praktiken inte bli så eftersom kollektivavtalens ställning skyddas i Medbestämmandelagen (MBL).
 
På samma sätt skulle man, om facket hade hela ansvaret – inklusive finansiering – för försäkringarna mot inkomstbortfall, vara tvungen att sätta ersättningsnivåer efter hur stor benägenheten bland medlemmarna att söka mindre attraktiva jobb verkligen är. Men det är inte möjligt eftersom det är staten som bestämmer villkoren för socialförsäkringarna.
 
En tredje kategori av hinder mot en fri arbetsmarknad är de som finns i Lagen om anställningsskydd (LAS). Turordningsreglerna för uppsägningar innebär att de som är nya på arbetsmarknaden får svårt att etablera sig. De leder också till att folk generellt blir rädda för att byta jobb, och vi får därför ett stelt arbetsliv med brist på dynamik och konkurrens.
 
Liberala partiet vill avskaffa de legala hindren mot fri konkurrens på arbetsmarknaden. Först och främst ska LAS och MBL avskaffas. Tidpunkten för det väljs så att arbetsmarknadens parter får en möjlighet att föra in anställningsskydd och medbestämmande i kollektivavtal.
 
Vidare kräver vi att den partsstyrda Arbetsdomstolen avskaffas. De mål som drivs där nu kommer istället att föras till ordinarie civilrättsliga domstolar. Arbetsmarknadens parter har förstås ändå möjlighet att på frivillig basis inrätta egna skiljenämnder som alternativ till civildomstolarna.Kontrollen över A-kassorna avser vi föra tillbaka till fackförbunden, varvid den statliga subventionen fasas ut. I samband med det avskaffas Arbetsförmedlingen som en statlig verksamhet.

Permalink